Category Archives: Lösa tankar

Effective altruism

Jag var på ett föredrag om effektiv altruism, föredömligt presenterat av William MacAskill som blev Associate Professor vid Oxford vid fyllda 26 år… Han fokuserar på hur man på mest effektiv sätt kan göra gott i världen, och tar avstamp i en kombination av filosofi (är varje människas liv lika värt, eller är de nu levande mer värda än framtida generationer?) och vetenskap, främst studier av utfall från olika åtgärder.

Många ganska omskakande insikter blev det… Han berättade om stora, välkända insatser som gav liten eller ingen effekt och om program som gav kraftigt negativa effekter (det amerikanska initiativet Scared Straight tar med ungdomsbrottslingar som begått småbrott av typen snatteri, misshandel osv – välkända “inkörsportar” till tyngre brottslighet som vuxen – till riktiga fängelser där de får träffa yrkeskriminella. Avsikten är att de ska få en tankeställare och “skrämmas till ett liv av hederlighet”. Programmen är populära i många delstater, men flera studier visar på att de antingen är ineffektiva eller rentav kraftigt ökar risken för tyngre brottslighet. En studie visade att för varje $1 som spenderades var den ökade kostnaden för samhället $234 i form av brott, fängelsestraff, med mera)

Men han berättade också om otroligt effektiva program, som dock inte var självklara. Ett stort problem i många fattiga delar av världen som alla känner till är bristande skolgång, och många program försöker råda bot på detta. En studie över olika metoder gav följande:

  • Kontanta belöningar – pengar till familjer vars barn hade hög närvaro eller gick ut grundskolan: mycket svag effekt
  • Inköp av skolböcker (vanligt att en hel klass delar på en lärobok): svag eller ingen effekt
  • Andra typer av läromedel (dåligt översatta böcker, låg läskunnighet och läsvana gör att det kan vara svårt att tillgodogöra sig västerländska klassiska läroböcker): ingen effekt
  • Fler lärare / klasstorlekar: dyrt men svag effekt
  • Distribution av avmaskningsmedel i byar: mycket stor effekt (högre närvaro, fler gick klart skolan, läxläsning gick bättre, med mera). Till en väldigt låg kostnad dessutom, eftersom patenten är från 50-talet och det finns flera billiga generika som fungerar utmärkt.

Han pratade också mycket om vad man kan göra som individ, framförallt som individ i ett välmående västland där flesta under sin livstid kommer ingå i de rikaste 5% av nu levande människor – motsvarande en månadslön på ungefär 20.000 SEK. Har man en månadsinkomst över 40.000 är man i den rikast 1% på jorden.

Han har startat ett initiativ som heter 80000hours.org som hjälper individer i vår del av världen att undersöka var de kan göra störst nytta för världen, givet sina egna intressen, färdigheter och  personliga egenskaper. Ett exempel han tog var Matt, som gick på Stanford där han omgavs av typ A-personer som skulle bli framgångsrika läkare, advokater, ingenjörer och entrepenörer – men själv kände att han borde göra något för de mest utsatta på jorden. Kanske volontär i Afrika, eller jobba med hemlösa i San Francisco?

De kom fram till att det bästa Matt kunde göra var att bli – investment banker… Under förutsättning att han skänkte en stor del av sin inkomst till effektiva program som hade stor effekt. 3 år efter sin examen hade Matt, som skänkte 50% av sin inkomst, donerat 1.000.000 USD, och medverkat till att rädda livet på över 300 individer. Inte genom att personligen springa in i ett brinnande grannhus och släpa ut 300 medvetslösa gamla damer, utan genom att medverka till hälsoåtgärder på andra sidan jorden.

Macaskill har en metod för att utvärdera hur effektiv en viss åtgärd är:

  1. Hur många människor tjänar på åtgärden, och hur mycket?
  2. Är det här den mest effektiva åtgärden jag kan utföra?
  3. Är det här ett område som är försummat, det vill säga inte får mycket pengar / tid / uppmärksamhet / resurser av andra slag?
  4. Vad skulle hända om jag inte gjorde denna åtgärd?
  5. Vad är sannolikheten att lyckas, och hur bra är “lyckas”?

Jag har nu köpt hans bok Doing Good Better, återkommer med intryck från den!

Personlighet

Jag genomgår just nu CGI:s mycket fina kurs för nya ledare, vilken hålls av Mercuri International. Det har blivit några chefs- och ledarskapskurser genom åren, och jag har också läst en hel del sådan litteratur på egen hand – men den här kursen måste jag säga är mycket bra, både vad gäller innehåll och genomförande. Hoppas återkomma när den är klar i höst.

På det senaste tillfället fick vi både självskatta och genomföra ett personlighetstest som bygger på Myers-Briggs, något som jag liksom många andra gjort förut. Första gången jag gjorde testet var 2002, och jag upprepade det 2010 eller möjligen 2011, och jag har dessutom någon gång gjort en lätt-variant på Facebook. Jag har tidigare alltid varit en ENTJ, men nu fick jag tvärtom på tre av de fyra kategorierna och landade tydligt i ISTP. Min självskattning stämde dessutom överens med vad testet utvisade.

Varför denna diskrepans? Det finns två saker som kan göra att personligheten, som den artikuleras i detta test, flyttar: man slutar eller börjar med ett inlärt beteende, eller man genomgår någon större händelse i ens liv (ofta privatlivet).

Det senare är lätt att se: jag har förlovat mig och fått två barn sedan jag gjorde testet sista gången. Men jag tror kanske ändå att det är inlärt beteende som jag upphört med som påverkar mer – jag är i dag med att mina naturliga egenskaper är styrkor och inte så mån om att vara på ett visst sätt.

Första gången jag gjorde testet var jag försäljningschef, ganska nybliven och ganska ung. Jag hade relativt tydlig bild av vad som krävdes i en sådan roll – till exempel kändes det viktigt att vara extrovert – och lärde mig, lade mig till med, ett sådant beteende. Jag har också gjort det väldigt framgångsrikt, men inte utan kostnad – det är ansträngande för mig som naturligt introvert (I) att ta en roll som extrovert (E), eller att undertrycka det jag uppfattar med mina sinnen (S) för att i stället försöka lyssna till intuition (N). Jag är bra på att ta in alla intryck och då är det en styrka jag ska använda, att andra “tycker man ska lita på magkänslan” gör inte att jag nödvändigtvis måste göra det.

Men det är också skönt att veta att om det krävs kan jag ta en roll som behövs för att lyckas uppnå önskat resultat. Även om jag numer är mycket bekväm med vem jag själv är.

Strategiarbete – styrelsens viktigaste uppgift

Jag går för närvarande Grant Thorntons eminenta seminarieserie om Styrelsearbete, något jag verkligen kan rekommendera till alla som sitter i en bolagsstyrelse, styrelse för bostadsrättsförening, ideell förening eller som skulle vilja det i framtiden. Väldigt svenskt – lågmält, matnyttigt, inte spektakulärt någonstans men mycket bra och praktiskt. Som en svensk pojkvän, ungefär.

Det senaste seminariet handlade om strategiarbetet. Det började med lite fakta som gjorde att man hajade till:

  • I genomsnitt ägnar svenska styrelser 30 minuter per år åt strategiarbete.
  • Bara 14% av börsnoterade bolag har en uttalad strategi som man faktiskt följer upp.
  • 80% av alla företag på Fortune 500-listan (USA:s 500 största företag) kommer att försvinna från listan på bara 10 års sikt.
  • 25% av alla Gasell-företag försvinner på 6 års sikt.
  • När svenska företag rankar framgångsfaktorer kommer “Kundtillfredssställse” på  plats 55!

Men det fanns också en ljusare sida: i en studie av vad som utmärkte företag som varit marknadsledande minst 25 år såg man att en sak de hade gemensamt var att de (minst) en gång varje år gjorde en gedigen genomlysning av marknaden och arbetade fram en uppdaterad affärsplan. Man var ärlig med sitt nuläge, men man ägnade också rejält med tid åt ett önskat framtida läge. Och även här pratades det mycket om vision, här uttryckt som “en samling minnen av framtiden”.

Den sista meningen var faktiskt inte så svensk trots allt.

Madicon – seminarium om ledarskap

Jag ingår numera i Madicon, som sysslar med att stötta och utveckla personer med chefsansvar – med andra ord ledarskapsutveckling. Vi anordnade ett seminarium om just Ledarskap i Nordic Lights konferenslokaler förra veckan, mycket intressant!

Först ut var Michael Pieschewski som pratade på temat “Att utveckla ledarskapet är för viktigt för att överlåtas åt ledarna”. Till skillnad från de flesta ledarskapsgurus, mentorer och coacher utgick han inte från lyckade eller “lyckade” exempel på sitt egna fenomenala ledarskap utan tog i stället avstamp för hur han har blivit ledd. Jag gillade det ganska uppfriskande underifrån-perspektivet för det man egentligen vill veta är ju vilka egenskaper eller metoder som gör att medarbetarna presterar bättre, inte vad som “känns bra” för ledaren.

Han inledde med följande postulat: “Att leda andra innebär att vilja förverkliga andra människors drömmar”. Medan att chefa mer utgår från att driva gruppen till resultat.

I praktiken innebär det här att en del medarbetare vill bli rika. En del medarbetare vill bli framgångsrika, andra vill helst bara gå hem till familjen, och åter andra vill utvecklas eller lära sig något. Men bara man vet om dessa drivkrafter ligger det inget oförenligt mellan dem. Att leda innebär då att ge människor en roll i ett sammanhang större än de själva. Detta sammanhang skapar genom att ha en tydlig vision. Och denna vision uttrycks enklast som en berättelse, en berättelse som inger hopp. Ett exempel:

Två personer som jobbar i ett stenbrott arbetsuppgifter, på samma arbetsplats. Jobbet är hårt, smutsigt, ibland farligt och oftast dåligt betalt. Båda får frågan: vad gör du för något. Om den ena svara “jag hugger sten” och den andra svarar “jag bygger en katedral” har båda säkert rätt i sak – men man kan tänka sig att det är stor skillnad på motivation, och även prestation.

Kvällen avslutades med diskussioner i mindre grupper, och därefter en gemensam Q&A. Det mest minnesvärda från den var en äldre herre (jag har svårt att se denna fråga komma från en dam…) som frågade ungefär så här: ” Min erfarenhet är att ledare är man, inte blir man – oavsett hur många ledarskapsutbildningar, kurser och coacher man kastar på problemet växer inte ledarkvaliteter fram. Håller ni med om det?” Till min stora glädje var det ingen, vare sig Michael, någon från Madicon eller någon av de övriga i publiken som höll med. Tvärtom var konsensus att ledarskap, liksom piano, golf, matematik, juridik, språk eller andra färdigheter mycket väl kan övas upp.

Nästa seminarium är den 24 april och titeln på det är “Accelerera din affär – gör verkstad av strategierna”. Om du är intresserad av att gå så kontakta gärna mig, eller anmäl dig direkt på Madicons hemsida.

Another day at the office…

Mitt liv är raka motsatsen till inrutat, och en av bieffekterna av det är att man ofta får frågan “vad gör du egentligen på dagarna”.  Särskilt från mamma… Jag har länge funderat på att skriva om det, och när jag berättade om gårdagens innehåll för min sambo kände jag att i stället för att fundera på det kan jag lika gärna bara skriva om fredagen den 14 mars 2014.

Just nu ligger en hel del fokus på att hitta nästa gigg, nästa uppdrag eller nästa jobb. I går fick jag “nej tack” på två jobb jag sökt. Ett nej fick jag från en rekryterare som ringde tillbaka, ett fick jag då jag äntligen efter flera försök själv fick tag på rätt person. Oavsett vilken funktion man söker finns det bra och mindre bra människor.

Jag kom ett steg vidare i en annan process, där det i stället gäller en roll som interimschef – nytt möte på fredag nästa vecka (återigen en person jag fick tag på efter att ha sökt fyra gånger på olika sätt tidigare i veckan). Jag fick oväntat återkoppling på en tredje rekryteringsprocess där den anställande chefen var mycket angelägen om att gå vidare – det här är ett jobb jag sökte i mitten av februari.

Dessutom hade jag ett lunchmöte – där ett helt nytt erbjudande kom från ingenstans. Det är verkligen inte läge att berätta om det, men det skulle innebära ett delägarskap för min del, i form av “sweat equity“. Verkligen mycket spännande, lite smickrande dessutom, och ljuvligt svårt att värdera relativt de andra processerna! Sedan tidigare har jag ett möte bokat för en interimschefsroll som Sverige-chef på ett konsultbolag, den processen låg dock helt stilla i går…

Förutom fotarbetet med sökande efter nytt uppdrag mejlade jag ett par personer i mitt nätverk för att höra om de är intresserade av nya utmaningar – en telefondiskussion tidigare i veckan med en kontakt gav vid handen att han gärna vill anställa en ny säljare, och jag har träffat på några duktiga sådana i min karriär. Förresten om du läser det här och är intresserad av att sälja IT, på ett roligt bolag ägt och drivet av personliga vänner till mig – kontakta mig så kanske jag har en öppning 😉

Totalt bockade jag av 11 ToDo:s på min dagliga lista, och jag tyckte inte att jag var särskilt produktiv – jag hann med en del Candy Crush också, samt lite Facebook och annat “improduktivt” surfande på diverse internetsajter som absolut inte har med yrket att göra, mest som godis för hjärnan.

Jag lämnade Olivia på förskolan också… 😉

Visitkort

Jag träffar naturligtvis (som tur är…) en massa människor, och relativt ofta nya människor jag inte träffat förut. När jag gör det på uppdrag eller för en arbetsgivare är det naturligt att dela ut ett visitkort från det företaget, men nu är det ju ofta enbart mig själv jag representerar. Och hur ska ett visitkort för mig själv se ut?

Jag brottades förvånansvärt länge med den här frågan, så pass att jag började fundera på varför. Prestationsångest? Överdriven ödmjukhet? Brist på grafisk idé? Kanske en kombination av alla tre.

Men egentligen har jag gått och ruvat på en idé ganska länge, en idé som föddes ur en konversation med Jenny Hermelin som tog fram ett ordmoln (“word cloud”) för sig själv och sin firma. Varför inte göra ett för mig själv och min yrkesprofil, och ha hela molnet som baksida på kortet, med kontaktuppgifter på framsidan? Så här blev det:

Visitkort baksida
Visitkort: Baksida i form av ordmoln

Framsidan hade jag lite bekymmer med också, mest för att jag hade svårt med layouten tills jag insåg att det faktiskt är rätt få saker jag verkligen behöver få med på framsidan – jag har ju ingen besöksadress egentligen. Så jag nöjde mig till sist med följande:

Visitkort: framsida i all enkelhet
Visitkort: framsida i all enkelhet

Lite kul: den första jag delade ut ett sådant kort till sa spontant “det här var snyggt, du måste anlitat någon grafiker eller designer för det här?” (Uppenbarligen är det inte för mycket ödmjukhet som styr vad jag skriver om i alla fall…!)

 

Intellectual Property

Jag var på ett seminarium om IP, alltså Intellectual Property och inte Internet Protocoll, som ordnades av advokatbyrån Groth & Co. Det var fokus på IP i Asien, och det var rätt intressant att höra hur företag som Husqvarna och SKF jobbar för att försvara sig mot intrång mot både patent (produkt) och varumärke. Båda har folk som jobbar heltid med just dessa frågor, Husqvarna har 9 heltidsanställda och SKF har 3 heltidsanställda bara i Kina. Dessa gör regelrätta räder – åker ut med poliser och vittjar fabriker och lagerställen – men naturligtvis är det mesta arbetet inte som det ser ut på TV, utan sökningar på internet, intervjuer med återförsäljare och genomgång av tullmanifest.

Det som jag tyckte var mest intressant var att även om kinesiska företag som väntat står för en hel del av förfalskningar och piratkopior, deklarerade båda talarna att det har hänt otroligt mycket på denna punkt på rätt kort tid. För 30 år sedan fanns det över huvud taget ingen IP-lagstiftning i Kina, nu har de förutom tull och polis två separata myndigheter som är både effektiva och bra på att samarbeta med utländska bolag. Kina är generellt mycket måna om att komma tillrätta med den här sortens problem.

Det fanns också områden där Kina kommit längre än till exempel Sverige, ja hela EU. Ett exempel är att kinesisk tull regelbundet gör stickprov, rätt talrika dessutom, på utgående gods – de öppnar alltså containrar för export och går igenom för att se om de kan hitta piratkopior eller “counterfeits”. Det görs inte alls i vår del av världen, på sin höjd gör man stickprov på inkommande gods.

Panel of international representatives of IP experts at Groth & Co
Panel of international representatives of IP experts at Groth & Co

Groth imponerade också med sin panel av experter från 5 asiatiska länder (4,5 som de skämtade, Turkiet ligger ju till viss del i Europa. Men som världens 18:e största ekonomi och dessutom precis som i urminnes tider en portal mellan Europa och Asien så klart högintressant ur ett IP-perspektiv), där alla jobbar på Groth personligen. Jag fick höra lite mer om hur Kina jobbar med IP-skydd, hur Japan på 50 år har gått från att vara ett kopieringsland till ett innovationsland – de som var lite äldre berättade att på 60-talet var japanska varor ökända för att vara billiga kopior. I dag har de varumärken som Sony, Lexus, Pioneer och har nästan alla år sedan 1995 sökt flest patent i världen.

Jag fick också en intressant insikt om Indien. Indien har ett stort problem med förfalskade läkemedel, och där har lagstiftarna svårt att hålla jämna steg. Men på alla andra områden är man långt framme, så pass långt att ett företag som Boeing framhöll Indien som ett föredöme på området.

På det hela en intressant eftermiddag, ganska långt från vad jag normalt sysslar med – men jag är inblandad i en del nystartade företag som dels brottas med patentfrågor, dels naturligtvis ser Asien som en potentiell framtida marknad.

Man ska inte göra alla bra affärer…

… var en av de saker som Axel Leffler (ägare till ExOpen, där jag var VD) brukade säga. Med andra ord: även om det känns som en bra sak att göra, måste man acceptera att man bara kan göra en eller max två saker i taget, och det kanske finns en bättre sak att göra just nu. Det tänkte jag på när jag förra veckan tackade nej till ett uppdrag.

Det var ett heltidsjobb som VD för ett bolag inom Teqnion, en liten industrikoncern vars affärsidé är att köpa upp små nischade bolag med verksamhet som har en stabil och relativt lättvärderad verksamhet som visar ekonomiskt bra resultat. VD där, Johan Steene, och jag kom verkligt bra överens och jag kände både direkt och fortfarande efter flera möten att jag mycket gärna skulle jobba tillsammans med honom.

Johan är, förutom att vara en trevlig kille (som dessutom imponerade på mig på flera sätt – men det får ni fråga honom själva om…) en rättfram affärsman och kom snabbt fram med ett konkret förslag på roll, inklusive ersättning, som han gav mig. Tyvärr kände jag att den rollen var inom ett område som jag helt enkelt hade svårt att gå igång på. Visst har jag ett intresse för området, men inte tillräckligt för att viga mig åt det på heltid. Och då kände jag att det var bättre att tacka nej.

Som tur var lyckades jag hitta en person i mitt nätverk som jag tyckte var mer lämplig (det faktum att jag själv hittade någon som var mer lämplig än jag själv gjorde det än mer tydligt för mig att jag var fel för jobbet). Och som än mer tur var så verkar Johan tycka detsamma, för det senaste jag hörde var att denne någon redan kommit ett steg längre i processen än jag själv.

Så på det hela taget verkar Axels råd vara värdefullt. Ja, förutom att jag ska hitta ett nytt uppdrag efter jul då…!

Inlägg från mobil

Det är ganska mycket prat nu för tiden om att vi i västvärlden använder mobiler i stället för att närvara i världen. Det kan jag skriva en ganska stor textmassa om, men så här från mobiltelefonen nöjer jag mig med att konstatera att jag tycker fördelarna med smarta telefoner är mycket större än nackdelarna, och att för mig personligen är det avstressande att veta att jag är nåbar. Det innebär för mig att OM något jag behöver veta inträffar, så får jag veta det.
Då kan jag lugnt fokusera på det jag gör för närvarande, som att torka en snorig liten näsa eller skratta förtjust åt mitt middagssällskap.