All posts by oskar

ECRD – undersökning om Covid-19

EURORDIS har initierat en webbundersökning om hur Covid-19 har påverkat möjligheterna till vård och omsorg för patienter med sällsynta diagnoser. Denna undersökning är öppen för alla länder, alltså inte bara EU-länder, och den är ännu inte klar – undersökningen kan du nå här, den tar ungefär 15 minuter att fylla i och målgruppen är patienter eller vårdnadshavare till patienter med sällsynt(a) diagnos(er).

Frågorna rör en mängd områden, och resultaten är ännu inte klara – undersökningen är öppen till 17 maj – men man presenterade några tidiga trender.

Covid-19 har haft mycket stor påverkan på gruppen sällsynta diagnosbärare. Av de som svarat uppgav hela 9/10 att deras vård påverkats negativt. Detta kan innebära att man inte kan få habilitering, men också att man inte får komma på uppföljningar, att undersökningar ställts in, att behandlingar avbrutits eller skjutits upp. Hela 3/10 uppgav att denna påverkan är så allvarlig att de känner att den medför fara för deras liv. Många behandlingar är livslånga och måste skötas regelbundet och kontinuerligt – men många vårdgivare inklusive sjukhus har stängt sina dörrar för alla som inte har Covid-19.

Det är helt uppenbart att patienter med sällsynta diagnoser blir en bortglömd grupp, igen tvingas man tyvärr säga. När något i världen uppstår som är utanför det normala, läggs allt fokus på det nya och man glömmer bort vilka lägre prioriterade grupper som kastas ut med badvattnet. När man stänger samhället, när man inte ser till att sjukhus kan hantera sina “vanliga” patienter så får det följdeffekter, starka följdeffekter för sådana som är helt beroende av samhällsfunktioner.

Nu är det här en studie med svar inkomna från över 80 länder, och det finns ännu ingen statistik nedbruten per land. 195 av ungefär 6.000 svar var från Sverige, och min uppfattning är att i alla fall svenska sjukhus varit framgångsrika i att skapa separata ingångar och flöden för de som inte är där för Covid-19-relaterade åkommor. Men även i Sverige är det vanligt att man ställt in till exempel habilitering och annan behandling. Vilket får följdeffekter.

ECRD – dag 1

2020 var året då Stockholm skulle stå som en gnistrande vårgudinnelik värdinna för ECRD – European Conference on Rare Diseases and Orphan Products. Sen hände något… och konferensen återuppstod i en virtuell kammare skräddarsydd för denna publik. 1.400 deltagare loggade in för att lyssna på Kronprinsessan Victoria, flera EU-kommissionärer, Sveriges Socialminister Lena Hallengren, VM-guldmedaljören och EU-parlamentarikern (med mera, med mera, med mera…) David Lega och en massa andra människor. Samt varandra, tack vare teknikens under.

En tidig reflektion var att det här är ändå väldigt nyttigt – många människor med funktionsnedsättningar eller sällsynta diagnoser kan aldrig gå på konferens, så där som jag kan. Och plötsligt får man en liten mikroinsikt i hur begränsande “vanligt” vardagslevande kan vara. För en person som inte kan resa, eller har svårt att höra i en bullrig miljö, eller som fysiskt eller psykiskt inte orkar med en konferens är den här typen av virtuell konferens inte ett nedköp – utan tvärtom ett lyft!

Ett starkt tema verkar vara att vi mer och mer går över till ett holistiskt perspektiv, där patienten är i centrum – inte diagnosen. Särskilt för sällsynta diagnoser, som också ofta har flera mer eller mindre allvarliga problem (både kroppsligt och själsligt) är det viktigt att ses som en människa, för allt hänger ihop. EU-kommissionären Stella Kyriakides (Health and Food Safety) pratade om “the patient as a starting point”, patienten som utgångsläget och lovade att verka för att patienten både som individ och som kollektiv ska finnas med runt bordet på alla nivåer. Som individ när olika behandlingar diskuteras, som kollektiv när budgetar och långtida hälso- och sjukvårdsstrategier diskuteras. Hon avslutade starkt med att lova “We have committed that there will be available and affordable medicins for all EU patients – this includes the rare disease patients”. Behandlingar för sällsynta diagnoser är ofta väldigt dyra då man traditionellt betalar per patient för hela forsknings- och utvecklingskostnaden. Få patienter, dyr behandling.

David Lega annonserades som inspirationstalare, och valde att inte hälla för mycket socker i kaffet… Han berättade om besök i Rumänien och Albanien med fruktansvärda missförhållanden för “sådana som jag”, hur Spanien under trycket av patienter med Covid-19 tvingats införa triage vilket innebär att personer med funktionsnedsättning valdes bort från – förvägrades alltså – vård trots att de inte har underliggande risk för död i just denna sjukdom. Och han menade att vi både har kommit oerhört långt på vägen mot en högklassig och jämlik vård – men att vi har väldigt långt kvar till målet. “There is a big difference between what the EU can do – and what we want to do” Han påpekade vidare att för sådana som hans hemland Sverige finns det en risk att man blir bekväm och jämför sig med “medelnivån” och tänker att så länge vi är bättre än medel är det rätt lugnt. Men ambitionen borde alltid vara att vara så bra det absolut går, och att hela tiden bidra till att höja medlet. Han avslutade med att berätta om sin egen resa. Hans liv började med en “dom” från tidiga barnläkare att han aldrig skulle kunna sitta utan stöd men sedan började en resa tillsammans med många – familj, kompisar, lärare, idrottstränare, habiliteringspersonal, inspiratörer… Vi är alla delar av ett lag – till att kunna sitta i rullstol, sedan tävla, och vinna VM-guld, och sätta världsrekord, till EU-parlamentet. “I want us to create a society where everyone can be their most” – ett samhälle där varje medborgare kan bli det bästa hen kan bli.

Ett mycket passande uttalande som får sammanfatta dag 1 för min del.

IMPSN 2019 – Läkemedelsbolag

Under eftermiddagen första dagen kom ett antal läkemedelsbolag och delgav oss utdrag ur de projekt och försöksstudier kring olika MPS-sjukdomar. Vi kommer sinom tid få kopior av hela presentationerna (hoppas jag), men här är lite av mina anteckningar från varje bolag. Presentationerna var cirka 15-20 minuter långa med tid för en kort frågestund.

Alla dessa presentationer fokuserar på vad bolagen kallar mogen forskning, men för oss som har eller är diagnosbärare är det i realiteten ett eller ett par år tills det blir möjligt att ansöka om att få komma med i en försöksstudie, och flera år bort innan det kan bli frågan om regelrätta behandlingar att få tillgång till via svensk sjukvård. Men jag ville ändå skriva något kort om vad som kan komma i framtiden.

Takeda (Shire)

Takeda har flera studier kring läkemedel för sällsynta sjukdomar i olika faser. Det som stack ut var att de har två studier kring utveckling av bättre varianter av två läkemedel för MPS II-patienter, som i dag ges som regelbundna enzym-infusioner. De nya varianterna ska injiceras i ryggmärgen, och förutom de effekter på leder, skelett och mjukdelar man redan i dag får ska de nya varianterna även påverka hjärnan, och förhoppningsvis kunna bromsa eller till och med hindra försämringar i kognitiva funktioner.
Som vanligt är den stora frågan om dessa kommer lyckas transporteras förbi hjärn-blodbarriären, men vi ser fram emot att höra mer om dessa när det blir tal om klinisk studie på människor.

Takeda Charitable Access Program

Takeda pratade också kort om något de kallar Charitable Access Program. Det är kortfattat ett program där Takeda på egen bekostnad tar på sig att behandla patienter med MPS II, Gaucher eller Fabry. Programmet är främst tänkt för patienter i länder där dessa behandlingar inte ges i dag, vilket så klart innebär att det blir en orättvis fördelning – vissa patienter får behandling, andra inte. Men det ger vissa människor möjlighet att få behandling som inte har det i dag, det sätter en stark press på såväl regeringar och läkemedelsverk som försäkringsbolag att ge alla patienter tillgång – och det ger i alla fall behandling mot mycket svåra sjukdomar till några som annars inte skulle fått det. Flera andra bolag har motsvarande program för sina behandlingar.

Ultragenyx

Ultragenyx har en behandling mot MPS VII (Sly), vilken vi inte har i Sverige så helt kort noterade jag att de behandlar cirka 80 patienter i världen, samtidigt som de har 160 anställda som jobbar med just denna sjukdom (på existerande och framtida behandingar)

Sanofi Genzyme

Även Sanofi Genzyme har ett program de kallar Humanitarian Program, för att kunna erbjuda behandlingar utanför normal sjukvård, eller på ställen där sådan egentligen inte existerar. Just nu kunde de dock inte presentera något nytt för MPS-patienter, mer än att det är ett område de också jobbar på och hoppas kunna presentera något snart. De har i dag enzym-behandling för MPS I.

BioMarin

BioMarin har gjort en studie om hur patienter till slut får en sällsynt diagnos, och kom fram till att det i genomsnitt krävs 4,7 remisser till olika läkare innan en MPS-diagnos kan ställas. De hade nedslående nyheter från en barnläkarkongress “Europaediatrics in Dublin”: av 1.500 deltagande barnläkare var bara 25 intresserade av ett symposium om MPS 🙁

De presenterade ingen ny forskning, men däremot något som kallas HELP Initiative. Det är ett litet paket med saker som kan vara bra för en MPS-patient, bland annat ett kort med information om sjukdomen och en bricka att ha om armen eller halsen med nödvändig information för till exempel ambulans- eller akutpersonal som så klart inte känner till MPS. Jag har kontaktat vår svenska kontakt för att se om detta kan vara något även för Sverige.

De har också utvecklat ett enkelt blodprov – “blood spot test” för flera olika varianter av MPS (se bilder nedan) som de har introducerat på flera ställen. Därefter vidtog en längre diskussion om vilka länder som har vilken sort av screening på nyfödda, vad gäller MPS.
Blood spot testBlood spot test

De har inget motsvarande Charitable Access eller Humanitarian Program, och fick hård kritik för detta av de närvarande.

Regenxbio

En intressant sak var att Regenxbio har något de kallar för “plattform”, vilket är teknologi som kan användas av andra forskningsgrupper och läkemedelsbolag för att bygga vidare med egna skräddarsydda behandlingar på. Plattformen gör med andra ord att andra bolag snabbare kan komma fram till en klinisk försöksfas och snabbare till färdigt läkemedel.

Regenxbio jobbar själva med att ta fram genterapibehandlingar mot MPS I och MPS II (samt Batten), och samarbetar med Abeona, Lysogene och Esteve vilka jobbar med MPS III. Plattformen i det här fallet kan kortfattat beskrivas som att Regenxbio tar fram en metod för att skapa en virus-vektor (ett genmodifierat virus) AAV9 som man kan använda för att introducera förändrad DNA-kod direkt till celler i hjärnan. För MPS I och II patienter skulle det innebära att de med en injektion i hjärnan kunna få förbättrad kognitiv funktion, men också att denna injektion minskar behovet av enzymbehandling (ERT) och även hjälper de som av olika anledningar inte kan få ERT. För MPS III-patienter är detta en möjlighet att bromsa eller helt stoppa försämringen av hjärnans funktioner.

De rekryterar nu patienter till försök för de två egenutvecklade behandlingarna för MPS I och MPSII:
– För MPS I söker de 5 patienter med “severe or attenuated neurocognitive deficit”, 1 över 18 år och resten över 6 år gamla
– För MPS II söker de totalt 6 pojkar mellan 4 månader – 5 år i ålder, den första har just fått sin behandling

Orchard

Orchard är ett litet bolag baserat i Boston (USA) med kontor i London och tillverkning i Kalifornien. De fokuserar också på genterapi men till skillnad från andra bolag som använder virus med modifierad DNA så använder Orchard kroppens egna stamceller. Som jag förstod tar man ut stamceller från patienten, manipulerar deras genetiska kod i Kalifornien och injicerar tillbaka dem i patientens blodström. Stamceller har förmågan att ta sig igenom hjärn-blodbarriären, och kan alltså även behandla sjukdomar med försämring av hjärnans funktion.

De har behandlat patienter med MLD (en annan sällsynt lysosomal sjukdom men med liknande problematik som MPS) över 8 år med totalt 33 patienter, med goda eller mycket goda resultat – för flera av patienterna har hjärnfunktionen hållit jämna steg med friska personer, även över tider på 5-8 år.

De har just nu 4 patienter i en “Clinical Proof of Concept” för MPS I, och de har försök i “pre-clinical trial” (alltså inte på människor, vilket är nästa steg) för både MPS IIIa och MPS IIIb. De jobbar också tillsammans med Brian Bigger på University och Manchester, som jag förstod det använder han deras teknologi eller en variant av den.

Abeona

Abeona har just nu två pågående studier, för MPS IIIa och MPS IIIb. För dessa kunde de inte presentera något nytt (på grund av att studien ännu inte löpt tillräckligt länge) men hoppas kunna delge preliminära resultat för åtminstone MPS IIIa under andra halvan av 2019, troligen i slutet av året.

De har också tagit fram något de kallar Sanfilippo Behaviour Rating Scale (SBRS), vilken är tänkt att användas för att mäta och klassificera MPS III-barn som ofta är svåra att klassa kognitivt med konventionella skalor som Bayleys och Vineland.

Aktieägarmöte MPS Europe

Dagen före International MPS Network’s möte i Belgrad, hölls ett aktieägarmöte (Shareholder’s meeting) för alla europeiska medlemmar, inklusive ett par gäster från Litauen, Turkiet och Grekland vilka alla är intresserade av att bli medlemmar, med varierande grad av lokal organisation på plats i dag.

Det här är ett relativt formalistiskt möte, med en del fasta punkter att gå igenom:

  • MPS Europe bildades i form av ett aktiebolag registrerat i Tyskland, 2018. Varje medlemsland har en aktie, och bolaget är registrerat som “non-profit” och betalar därför inte skatt på eventuell vinst (ingen vinst betalas heller ut till aktieägarna)
  • Första korta verksamhetsåret visade en vinst på cirka €92.000, där den absoluta majoriteten av pengarna kom i form av projektbidrag från läkemedelsbolag. Bolaget har en fast månadskostnad på drygt €5.000, inklusive lön till en heltidsanställd. Man delar också en del kostnader med MPS Tyskland
  • Budgeten för 2019 innebär ett rejält överskott för framtida aktiviteter / projekt
  • Litauen, Belgien, Turkiet och Grekland vill alla bli medlemmar, och vi kommer hjälpa dem med ansökningar med mera.
  • VD fick ansvarsfrihet.

Men de två verkligt intressanta nyheterna tyckte jag var:

Vuxenträff i Verona 17-20 oktober 2019

MPS Europe kommer i oktober i år ordna en träff för vuxna MPS-patienter, och det hela kommer gå av stapeln i Verona, Italien. Precis som i Sverige finns i övriga länder en liten men växande skara vuxna (över 18 år) MPS-patienter, med egna både utmaningar och erfarenheter som vi tycker är värda att ta vara på. Det kommer komma en formell inbjudan med mer detaljer och program relativt snart, men jag skulle redan nu rekommendera att sprida denna information till de som kan vara berörda. Anmälningstiden kommer löpa 1-15 augusti och det kommer vara först till kvarn som gäller!

Psykologhjälp över nätet för vuxna MPS-patienter

MPS Europe har arbetat en del med en kvinnlig psykiatriker, som gått med på att över nätet / telefon / videolänk erbjuda sina tjänster till ett litet antal europeiska MPS-patienter. Även här kommer det mer information lite senare när tjänsten är uppe; jag tycker att det här är väldigt lovande av den enkla anledningen att det är sällsynt med en psykiatriker eller psykolog som fokuserar på just MPS – de flesta har bara noll eller en patient med någon av våra sjukdomar under hela sin karriär. Så det kommer å ena sidan vara en begränsning i och med att man inte kan träffas fysiskt och det dessutom kommer att ske på engelska (tolkhjälp kan finnas tillgänglig), men å andra sidan en person som kommer ha rik erfarenhet av just de saker som ligger våra patienter närmast.

Effective altruism

Jag var på ett föredrag om effektiv altruism, föredömligt presenterat av William MacAskill som blev Associate Professor vid Oxford vid fyllda 26 år… Han fokuserar på hur man på mest effektiv sätt kan göra gott i världen, och tar avstamp i en kombination av filosofi (är varje människas liv lika värt, eller är de nu levande mer värda än framtida generationer?) och vetenskap, främst studier av utfall från olika åtgärder.

Många ganska omskakande insikter blev det… Han berättade om stora, välkända insatser som gav liten eller ingen effekt och om program som gav kraftigt negativa effekter (det amerikanska initiativet Scared Straight tar med ungdomsbrottslingar som begått småbrott av typen snatteri, misshandel osv – välkända “inkörsportar” till tyngre brottslighet som vuxen – till riktiga fängelser där de får träffa yrkeskriminella. Avsikten är att de ska få en tankeställare och “skrämmas till ett liv av hederlighet”. Programmen är populära i många delstater, men flera studier visar på att de antingen är ineffektiva eller rentav kraftigt ökar risken för tyngre brottslighet. En studie visade att för varje $1 som spenderades var den ökade kostnaden för samhället $234 i form av brott, fängelsestraff, med mera)

Men han berättade också om otroligt effektiva program, som dock inte var självklara. Ett stort problem i många fattiga delar av världen som alla känner till är bristande skolgång, och många program försöker råda bot på detta. En studie över olika metoder gav följande:

  • Kontanta belöningar – pengar till familjer vars barn hade hög närvaro eller gick ut grundskolan: mycket svag effekt
  • Inköp av skolböcker (vanligt att en hel klass delar på en lärobok): svag eller ingen effekt
  • Andra typer av läromedel (dåligt översatta böcker, låg läskunnighet och läsvana gör att det kan vara svårt att tillgodogöra sig västerländska klassiska läroböcker): ingen effekt
  • Fler lärare / klasstorlekar: dyrt men svag effekt
  • Distribution av avmaskningsmedel i byar: mycket stor effekt (högre närvaro, fler gick klart skolan, läxläsning gick bättre, med mera). Till en väldigt låg kostnad dessutom, eftersom patenten är från 50-talet och det finns flera billiga generika som fungerar utmärkt.

Han pratade också mycket om vad man kan göra som individ, framförallt som individ i ett välmående västland där flesta under sin livstid kommer ingå i de rikaste 5% av nu levande människor – motsvarande en månadslön på ungefär 20.000 SEK. Har man en månadsinkomst över 40.000 är man i den rikast 1% på jorden.

Han har startat ett initiativ som heter 80000hours.org som hjälper individer i vår del av världen att undersöka var de kan göra störst nytta för världen, givet sina egna intressen, färdigheter och  personliga egenskaper. Ett exempel han tog var Matt, som gick på Stanford där han omgavs av typ A-personer som skulle bli framgångsrika läkare, advokater, ingenjörer och entrepenörer – men själv kände att han borde göra något för de mest utsatta på jorden. Kanske volontär i Afrika, eller jobba med hemlösa i San Francisco?

De kom fram till att det bästa Matt kunde göra var att bli – investment banker… Under förutsättning att han skänkte en stor del av sin inkomst till effektiva program som hade stor effekt. 3 år efter sin examen hade Matt, som skänkte 50% av sin inkomst, donerat 1.000.000 USD, och medverkat till att rädda livet på över 300 individer. Inte genom att personligen springa in i ett brinnande grannhus och släpa ut 300 medvetslösa gamla damer, utan genom att medverka till hälsoåtgärder på andra sidan jorden.

Macaskill har en metod för att utvärdera hur effektiv en viss åtgärd är:

  1. Hur många människor tjänar på åtgärden, och hur mycket?
  2. Är det här den mest effektiva åtgärden jag kan utföra?
  3. Är det här ett område som är försummat, det vill säga inte får mycket pengar / tid / uppmärksamhet / resurser av andra slag?
  4. Vad skulle hända om jag inte gjorde denna åtgärd?
  5. Vad är sannolikheten att lyckas, och hur bra är “lyckas”?

Jag har nu köpt hans bok Doing Good Better, återkommer med intryck från den!

Protracer – full circle

För tio år sedan startades Protracer med Daniel Forsgren som Founder och jag som Co-Founder. Och i dag meddelar vi tillsammans med TopGolf att vi har sålt bolaget i sin helhet till ett hemligt pris!

Vi har haft kontakter med TopGolf i snart tre år, både i form av diskussioner om att de ska bli kunder till oss och olika typer av mer strategiskt samarbete; nu har vi alltså landat i en “ren” lösning där Protracer AB helt enkelt blir ett helägt dotterbolag. Alla anställda följer med i köpet och Daniel kommer så klart vara strategiskt viktig även framåt. Avsikten är att installera Protracers teknologi på alla TopGolfs anläggningar, och dessutom att bygga vidare på vår produkt (de köpte tidigare i år ett företag som tillverkar TV-spel) för att skapa en rikare och roligare upplevelse. Jag ser framför mig att man kan skjuta golfbollar på virtuella brinnande ninjor som hoppar mellan slottsmurar för att få 3x-poäng!

Så, klyscha-tajm… Det är omtumlande, det är mycket känslor som är all over the place – ja, allt det där som de säger på TV när någon har vunnit något, fått en tronarvinge eller gjort något annat som gör att det känns värt att sticka en TV-kamera och mikrofon i ansiktet på någon människa. Men jag ska försöka spalta upp det i en bakåt- och en framåtblick. Min roll i det hela skriver jag om på ett annat ställe – här följer ett lite vidare perspektiv, förstås från min horisont men ändå.

Vad hände egentligen?

Det har så klart varit en hel del saker som hänt de här tio åren – en hel del hårt arbete, en del motgångar och mindre lyckade satsningar men faktiskt mycket fler lyckade satsningar och förvånansvärt många framgångar. Samt en god portion tur, ska tilläggas. Vår styrelseordförande Erik Danielsson (nej, det är inte frontmannen i Watain… Googla igen!) har flera gånger snarast frustande utropat “det här är företaget som alltid överlevererar!!”. Och det stämmer faktiskt – vi fick vår första TV-sändning 2007, och samma år fick vi inte bara vår första betalande kund (Sky Sports, inte illa för två blyga killar i en källare i Stockholm) utan också vår första riktiga stortävling med Solheim Cup i Halmstad. Det var så klart lite tur att Solheim Cup just det året gick i Sverige – det gjorde det lite lättare för Sky att våga satsa på oss – men det var två rejäla fjädrar i hatten, både kunden och stortävlingen visade att vår produkt fungerade och att vi kunde leverera.

Redan tidigt på våren därefter fick vi våra första tävlingar i USA på PGA Tour, och vi lyckades med bedriften att få göra vår första herr-major samma år: US Masters på Augusta, 2008. Vi gjorde alla fyra herr-majors, Ryder Cup och etablerade leveranskapacitet i USA de närmaste åren och fick ganska snabbt status som “the protracer” både i TV-sändningar och bland publiken Min operativa roll blev i det närmaste överflödig då bolagen enkelt mejlade och beställde en eller en serie tävlingar till.

Men vi hade svårt att bredda oss, grundstrategin med att använda framgången i golf som en plattform för att ta oss in på andra sporter funkade inte riktigt. Det var kul att få hänga med Mythbusters-killarna på World Championship Pumpkin Chunkin (se några klipp här…) och vi fick varje år göra en (1) baseboll-grej (Homerun Derby) men mer blev det inte. Men vi började snabbt tjäna pengar och visade vinst 2010, och efter det ursprungliga kapitalet tillsammans med ett lån från Almi Invest har vi aldrig varit i behov av nytt kapital. Det såg ut som om Protracer skulle bli ett trevligt litet vinstgivande bolag med hög relativ marginal  – produkten mognade och behövde mindre utveckling, men intäkterna ökade i takt med att en väldigt hög andel av de direktsända golftävlingarna använde oss som standard – men begränsad möjlighet att bli en riktig kassako.

Det som ändrade spelplanen var – återigen, ska man säga – Daniels snilleblixt att gå från en kamera bakom en högprofilerad professionell golfare till att använda två kameror för att täcka upp alla vanliga hackare på en driving range. Från en begränsad marknad om kanske 50-100 tävlingar (med visserligen hög intäkt från varje tävling) fick vi därmed en potentiell marknad med tiotusentals kunder. Och TopGolf representerade ett synnerligen intressant, helt nytt delsegment av den marknaden nämligen Golf Entertainment. Vi lanserade Protracer Range 2013.

Och vi överlevererade igen… Redan samma år fick vi de första kunderna, bland annat World of Golf i New Malden utanför London. Normalt med ett nystartat företag är den första eller de första kunderna små okända företag som vågar ta en hög risk – men Protracer fick alltså som sin första TV-kund Sky Sports och som första Range-kund en riktigt lyxig state-of-the-art driving range utanför London. En anläggning ljusår från vad man kan se på en vanlig svensk golfklubb. Vid det här laget lade vi nästan hela utvecklingskostnaden på Range-produkten. Personalstyrkan växte till 10 personer, och vi lyckades rekrytera Jonas Runnquist som på heltid jobbade med försäljning och marknadsföring. Jonas har både varit tävlingsproffs i golf och entrepenör med två startups bakom sig.

Trots den expanderande kostnadsbasen (duktiga utvecklare kostar pengar) och utvecklingen av en helt ny produkt fortsatte vi tjäna pengar då vi varje år gjorde mer TV än året innan. Men den stora värdeökningen kom när flera spelare – TopGolf och FlyingTee bland andra – aggressivt bestämde sig för att dominera den nya marknaden Golf Entertainment, och såg Protracers teknologi som en kritisk komponent för att kunna erbjuda en riktigt cool upplevelse för sina kunder. Med kommunikationen att Protracer blev hovleverantör till FlyingTee blev det ordentlig fart på TopGolf, som såg sin marknadsledande position hotad och insåg att det var stor risk att någon fick ensamrätt på vår teknologi. Ständigt denna diskussion om exklusivitet.

Bolaget var inte längre “bara” en teknikleverantör, utan en strategiskt viktig bricka i racet att bli världsledande på en snabbt framväxande global marknad – Asien och USA leder. Och därmed kunde vi motivera en värdering långt högre än vår relativt modesta storlek kanske annars skulle föranlett.

Vad händer nu – egentligen?

Som alla bolag värderar TopGolf kontanter högt, och hade nog helst köpt oss enbart för egna aktier – de är själva värderade till över 2 miljarder dollar. Vi hade lite olika åsikt om det här i styrelsen, och vi hade garanterat kunna få en ännu högre värdering på vårt bolag om vi inte insisterat på en hög andel kontanter up-front. Men i slutändan har jag fått tillräckligt mycket pengar för att kunna säga upp mig från mitt jobb på CGI, och är dessutom aktieägare i TopGolf där en uttalad strategi är att börsnotera bolaget de närmaste åren. I och med det har jag inga uppdrag kvar för bolaget, och jag letar nu efter andra saker att göra. Det hoppas jag blogga mer om efter sommaren!

Personlighet

Jag genomgår just nu CGI:s mycket fina kurs för nya ledare, vilken hålls av Mercuri International. Det har blivit några chefs- och ledarskapskurser genom åren, och jag har också läst en hel del sådan litteratur på egen hand – men den här kursen måste jag säga är mycket bra, både vad gäller innehåll och genomförande. Hoppas återkomma när den är klar i höst.

På det senaste tillfället fick vi både självskatta och genomföra ett personlighetstest som bygger på Myers-Briggs, något som jag liksom många andra gjort förut. Första gången jag gjorde testet var 2002, och jag upprepade det 2010 eller möjligen 2011, och jag har dessutom någon gång gjort en lätt-variant på Facebook. Jag har tidigare alltid varit en ENTJ, men nu fick jag tvärtom på tre av de fyra kategorierna och landade tydligt i ISTP. Min självskattning stämde dessutom överens med vad testet utvisade.

Varför denna diskrepans? Det finns två saker som kan göra att personligheten, som den artikuleras i detta test, flyttar: man slutar eller börjar med ett inlärt beteende, eller man genomgår någon större händelse i ens liv (ofta privatlivet).

Det senare är lätt att se: jag har förlovat mig och fått två barn sedan jag gjorde testet sista gången. Men jag tror kanske ändå att det är inlärt beteende som jag upphört med som påverkar mer – jag är i dag med att mina naturliga egenskaper är styrkor och inte så mån om att vara på ett visst sätt.

Första gången jag gjorde testet var jag försäljningschef, ganska nybliven och ganska ung. Jag hade relativt tydlig bild av vad som krävdes i en sådan roll – till exempel kändes det viktigt att vara extrovert – och lärde mig, lade mig till med, ett sådant beteende. Jag har också gjort det väldigt framgångsrikt, men inte utan kostnad – det är ansträngande för mig som naturligt introvert (I) att ta en roll som extrovert (E), eller att undertrycka det jag uppfattar med mina sinnen (S) för att i stället försöka lyssna till intuition (N). Jag är bra på att ta in alla intryck och då är det en styrka jag ska använda, att andra “tycker man ska lita på magkänslan” gör inte att jag nödvändigtvis måste göra det.

Men det är också skönt att veta att om det krävs kan jag ta en roll som behövs för att lyckas uppnå önskat resultat. Även om jag numer är mycket bekväm med vem jag själv är.

Strategiarbete – styrelsens viktigaste uppgift

Jag går för närvarande Grant Thorntons eminenta seminarieserie om Styrelsearbete, något jag verkligen kan rekommendera till alla som sitter i en bolagsstyrelse, styrelse för bostadsrättsförening, ideell förening eller som skulle vilja det i framtiden. Väldigt svenskt – lågmält, matnyttigt, inte spektakulärt någonstans men mycket bra och praktiskt. Som en svensk pojkvän, ungefär.

Det senaste seminariet handlade om strategiarbetet. Det började med lite fakta som gjorde att man hajade till:

  • I genomsnitt ägnar svenska styrelser 30 minuter per år åt strategiarbete.
  • Bara 14% av börsnoterade bolag har en uttalad strategi som man faktiskt följer upp.
  • 80% av alla företag på Fortune 500-listan (USA:s 500 största företag) kommer att försvinna från listan på bara 10 års sikt.
  • 25% av alla Gasell-företag försvinner på 6 års sikt.
  • När svenska företag rankar framgångsfaktorer kommer “Kundtillfredssställse” på  plats 55!

Men det fanns också en ljusare sida: i en studie av vad som utmärkte företag som varit marknadsledande minst 25 år såg man att en sak de hade gemensamt var att de (minst) en gång varje år gjorde en gedigen genomlysning av marknaden och arbetade fram en uppdaterad affärsplan. Man var ärlig med sitt nuläge, men man ägnade också rejält med tid åt ett önskat framtida läge. Och även här pratades det mycket om vision, här uttryckt som “en samling minnen av framtiden”.

Den sista meningen var faktiskt inte så svensk trots allt.

Protracer på US Masters

Protracer har ju börjat göra stora insteg på marknaden för driving ranges, men vi tjänar fortfarande mest pengar på våra TV-sändningar (att dessa dessutom är riktig bra marknadsföring för våra driving range-kunder är så klart inte heller att förakta…) och denna vecka njuter vi av en verklig juvel i kronan: US Masters på Augusta. Tyvärr för svenska TV-tittare är vår kund Sky Sports, och vi syns inte i den svenska sändningen då den produceras av CBS och är deras “international feed”. Om ni undrar varför man då och då gör ett uppehåll i sändningen och visar en sydafrikan som ligger 15 slag efter täten missa en putt från i förmiddag, så är det just därför – alla utländska TV-bolag vill visa åtminstone något slag från “sina” landsmän för sina landsmän.

Vanlig TV har verkligen svårt att visa verkligheten. För er som tror att utslaget på Augustas 10 är enkelt, man bara slår fram bollen så rullar den nerför backen: man måste kunna skruva bollen ordentligt (Tiger Woods från förra året)

Jag var själv där för vårt första Masters, år 2008, och fick då gå innanför repen. Det är verkligen en annan värld. Färgerna, publiken, de enorma tallarna – det till och med låter annorlunda när spelarna träffar bollen. Och det faktum att medlemmarna faktiskt är volontärer under tävlingen är lite coolt, det är ändå rätt gamla herrar (de första kvinnliga medlemmarna togs in förra året) som har mycket pengar på banken men de står ändå och delar ut peggar och håller ordning på publik. Jag stod och småpratade med en trevlig herre som var domare på 12:an (jag skötte kameran på 13:e tee, som ligger bara några steg från 12:ans green – ännu en cool grej, nästa tee ligger alltid nära förra greenen) som småskojade om att ja, Augusta var fin, det var den näst mest bildsköna bana han var medlem i!

Jag kommer också ihåg att jag var nervös och väldigt fokuserad på uppgiften. Vi hade bara gjort en handfull tävlingar tidigare och det var förstås enormt viktigt att vi inte gjorde bort oss. Så själva tävlingen kommer jag inte ihåg så mycket av, förutom att Trevor Immelman vann trots att han slog i vattnet på 16 – det var ett slag vi trackade!

Madicon – seminarium om ledarskap

Jag ingår numera i Madicon, som sysslar med att stötta och utveckla personer med chefsansvar – med andra ord ledarskapsutveckling. Vi anordnade ett seminarium om just Ledarskap i Nordic Lights konferenslokaler förra veckan, mycket intressant!

Först ut var Michael Pieschewski som pratade på temat “Att utveckla ledarskapet är för viktigt för att överlåtas åt ledarna”. Till skillnad från de flesta ledarskapsgurus, mentorer och coacher utgick han inte från lyckade eller “lyckade” exempel på sitt egna fenomenala ledarskap utan tog i stället avstamp för hur han har blivit ledd. Jag gillade det ganska uppfriskande underifrån-perspektivet för det man egentligen vill veta är ju vilka egenskaper eller metoder som gör att medarbetarna presterar bättre, inte vad som “känns bra” för ledaren.

Han inledde med följande postulat: “Att leda andra innebär att vilja förverkliga andra människors drömmar”. Medan att chefa mer utgår från att driva gruppen till resultat.

I praktiken innebär det här att en del medarbetare vill bli rika. En del medarbetare vill bli framgångsrika, andra vill helst bara gå hem till familjen, och åter andra vill utvecklas eller lära sig något. Men bara man vet om dessa drivkrafter ligger det inget oförenligt mellan dem. Att leda innebär då att ge människor en roll i ett sammanhang större än de själva. Detta sammanhang skapar genom att ha en tydlig vision. Och denna vision uttrycks enklast som en berättelse, en berättelse som inger hopp. Ett exempel:

Två personer som jobbar i ett stenbrott arbetsuppgifter, på samma arbetsplats. Jobbet är hårt, smutsigt, ibland farligt och oftast dåligt betalt. Båda får frågan: vad gör du för något. Om den ena svara “jag hugger sten” och den andra svarar “jag bygger en katedral” har båda säkert rätt i sak – men man kan tänka sig att det är stor skillnad på motivation, och även prestation.

Kvällen avslutades med diskussioner i mindre grupper, och därefter en gemensam Q&A. Det mest minnesvärda från den var en äldre herre (jag har svårt att se denna fråga komma från en dam…) som frågade ungefär så här: ” Min erfarenhet är att ledare är man, inte blir man – oavsett hur många ledarskapsutbildningar, kurser och coacher man kastar på problemet växer inte ledarkvaliteter fram. Håller ni med om det?” Till min stora glädje var det ingen, vare sig Michael, någon från Madicon eller någon av de övriga i publiken som höll med. Tvärtom var konsensus att ledarskap, liksom piano, golf, matematik, juridik, språk eller andra färdigheter mycket väl kan övas upp.

Nästa seminarium är den 24 april och titeln på det är “Accelerera din affär – gör verkstad av strategierna”. Om du är intresserad av att gå så kontakta gärna mig, eller anmäl dig direkt på Madicons hemsida.